Italian High Renaissance Painter, ca.1480-1556 Italian painter and draughtsman. He had a long and often prosperous career as a painter, and, although he travelled widely, his style retained a close affinity with the paintings of his native Venice. He was one of an outstanding generation of painters, including Giorgione, Titian, Palma Vecchio and Pordenone, who appeared in Venice and the Veneto during the first decade of the 16th century. In comparison with his contemporaries, Lotto was a fairly traditional painter in that he worked primarily in the long-established genres of altarpieces, devotional pictures and portraiture. Such paintings were popular in the Venetian provinces and the Marches where Lotto spent much of his career and where he often received more money for his commissions than he could obtain in Venice. His most important commissions were for altarpieces, and he is perhaps best known for a series of sacre conversazioni in which he skilfully varied the symmetrical groupings of figures found in earlier Venetian treatments of the subject by Giovanni Bellini and Alvise Vivarini. Precedents in Venice were also important for Lotto's early efforts in bust-length portraiture, but from 1525 he made a considerable contribution to the development of the three-quarter-length portrait. He painted many private devotional paintings but only a few of the historical, mythological or allegorical scenes that were popular in northern Italy in this period. Lotto is one of the best-documented painters of the 16th century: 40 autograph letters dating from 1524 to 1539,   Related Paintings of LOTTO, Lorenzo :. | Portrait of a Woman sg | Allegory edti | Portrait of a Man af | Penitent St Jerome sg | Madonna and Child with Saints |
Related Artists:
Carl d Unker
(3 February 1828 - 23 June 1866)was a Swedish artist. He was mostly known as a socially oriented genre painter whose works were contemporary subjects of his time, like waiting rooms at railway stations, and scenes from pawnshops for example. D'Unkers father was a Norwegian military, his mother Swedish. He began his career as a military and had served at the Svea Life Guards for a short time, when he in 1848 volunteered in the First Schleswig War 1848-1849. Shortly after his return to Sweden he abandoned his military path and went to the arts. He moved to Desseldorf to study painting, there he got married to a wealthy Russian woman and could live a carefree life financially. He became a very popular artist on the continent. From 1861 he suffered from sickness in his right arm so he had to paint with his left arm. He made a brief visit to Sweden in 1865, and was appointed professor by Swedish king Charles XV. The following year he died.
Gaspard Dughet
1615-1675 French Gaspard Dughet Location Italian painter. He was one of the most distinguished landscape painters working in Rome in the 17th century, painting decorative frescoes and many easel paintings for such major Roman patrons as Pope Innocent X and the Colonna family. He is associated with a new genre of landscape, the storm scene, although of some 400 catalogued works little more than 30 treat this theme. His most characteristic works depict the beauty of the scenery around Rome, particularly near Tivoli, and suggest the shifting patterns of light and shade across a rugged terrain. Dughet drew from nature, yet his landscapes are carefully structured, and figures in antique dress suggest the ancient beauty of a landscape celebrated by Virgil. Very few can be securely dated; his development may be inferred from his few dated fresco paintings and from the wider context in which he was working. Most writers, following Pascoli, have divided Dughet career into three periods. His first landscapes were a little dry (Pascoli); in his second period he developed a more learned style, closer to that of his teacher, Nicolas Poussin; his late works were more intimate and more original.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.